Vi samlades på morgonen på jobbet och delades upp i de grupper vi skulle vara i. Alla grupper skulle iväg till olika ställen och min grupp var på Bostället som är ett trappstegsboende för människor som lever i hemlöshet. Syftet med deras verksamheten är att genom stöd och vägledning hjälpa varje individ att bygga upp det externa nätverk han eller hon behöver för att kunna förändra sin livssituation.Mina gruppmedlemmar och jag fick ett mycket fint mottagande när vi kom och spenderade vår dag med att tvätta deras fönster. Det var med blandade känslor man vistades hos dem. De som jobbar där är mycket duktiga och trevliga och det är rätt mysigt stället men det känns sorgligt att ett land som Sverige ska behöva ställen som Bostället. Det som får en att tänka till är att alla inte har samma möjlighet i livet. Man tror ju inte att klyftorna finns på det sättet i Sverige men det gör det och egentligen kan faktiskt vem som helst drabbas av hemlöshet. De människor som vi mötte på Bostället var intelligenta och trevliga människor som det gått snett för på ett eller annat sätt och de behöver lite stöd och hjälp på traven att ta sig tillbaka till livet efter kanske flera år av missbruk osv.
Det som Bostället bland annat gör som jag tycker är vettigt är att de inte tvingar folk till att vara drogfria när de bor där utan de får vara påverkade så länge de inte använder preparaten där. Tanken de har är att det är lättare att trappa av med droger om man har ett tak över huvudet än om man är boende i ett soprum och det känns vettigt om man ser till behovstrappan.
Jag trodde också att de hade fler som sökte tak över huvudet under den kalla perioden av året men så är det visst inte utan kön blir större på sommaren konstigt nog. Det enda mönster de kunde se var att det är färre folk under pensionen.
Efter vår vistelse hos dem där vi också fick en underbar lunch i trevligt sällskap så åkte vi tillbaka till kontoret där en tjej föreläste för oss om Stadsmissionen. Det var mycket intressant att höra det hon hade att berätta och jag hade ingen aning om att Stadsmissionen bedrev så många verksamheter som de gör. De andra grupperna fick också berätta om sina upplevelser och vi kom alla fram till att det varit in mycket intressant dag och jag skulle vilja framföra ett stort tack till Bostället coh de som är boende där och lät oss besöka dem. Dagen fick mig att tänka en extra gång.
Självklart kommer jag att i år skänka en slant till Stadsmissionen (man får bestämma vart pengarna ska gå) då deras arbete verkligen behövs. Jag kommer också att köpa Situation Stockholm av den kvinna som säljer den i Medborgarplatsens tunnelbana.
Besök gärna Stadsmissionens julmarknad i Gamla stan om ni har tid!
Bild lånad från Situationstockholm
Posts
Hej! Tack för dina kommentarer på min sida! Alltid lika roligt att se någon varit där - å sen hittar man ju nya härliga bloggar! Du frågade om priser på mina saker - jag är ju lite av en "amatörpysslare", så det enda jag sålt är brödkorgarna - som köptes in av en restaurang. Då var priserna 150:- (stor), 120:- (mellan) och 100:- (små). Figurerna har jag ingen aning om. Låt mig fundera - återkom gärna!
ReplyDeletemvh Marie
Hej! Innan du gör reklam för den "hemlöshetsindustri" vi byggt upp i Sverige, kanske det skulle vara på sin plats för lite eftertanke innan du gör det. Det skulle vara mycket förvånande om den föreläsning Stadsmissionen hade för er, istället för att berätta hur "goda" de är, sa lite om vad de medverkar till då de gjort hemlösheten till en affärsidé.
ReplyDeleteInsamlingsrekord för välgörenhet trots finanskrisen går det utläsa i några av våra största tidningar, rekordet på 5,3 miljarder från 2005 beräknas bli tangerat i år. Då borde det utifrån den girighet som genomsyrar vårt samhälle finnas ett stort allmänt intresse av att veta lite mer om vart dessa pengar tar vägen och om de ”heliga korna” välgörenhets/frivilligorganisationerna vi har i Sverige. Men av någon underlig anledning verkar intresset för detta vara lågt, så organisationer kan fortsätta agera helt fritt. Men skulle jag skänka pengar till vad det än må vara, vill jag veta att mottagaren gagnar de människor tiggeriet bygger på. ”Hjälpa hemlösa”, måste innebära att människor ska slippa vara eller kallas det. Inte ”lotsas” in i olika system fullt med ”diagnoskåta” problemorienterare som med alla medel förvarar dessa system, uppbyggda mer för deras egen överlevnad än hjälp åt de förpassade. Med hjälp kan väl ändå inte menas att människor dag efter dag, månad efter månad, år efter år ska behöva komma för att få hjälp och därefter kastas ännu längre ut i hopplösheten.?
Men trots detta skänker vi godtroget ofantliga summor pengar och saker till vinstdrivande second hand affärer. Någonstans tror jag detta görs av våra medborgare för att utsatta människor ska få möjlighet att leva ett någorlunda “normalt” liv. Så utifrån den tanken kan man fråga sig varför våra fattiga och människor i hemlöshet trots antalet miljarder kronor som spenderas för detta ändamål ständigt ökar i antal. Samtidigt som detta sker växer och växer paradoxalt nog också dessa organisationer i både antal och i anställda hjälpare. Vilket idag betyder cirka 900 verksamheter och ungefär 30 000 avlönade.
Kan det verkligen vara meningen att vissa människor ska ha/få betalt för att kunna känna sig goda över den bistra sanningen, den att utsatta människor görs livstidsberoende av fattigvård för att överleva i ett av världens rikaste länder?
Är det verkligen omtanke som leder till att de som har ska ge till dem som inte har? Eller rör det sig om ett sätt att för stunden trösta? En tröst för båda parter. För i det långa och till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja den verklighet många av våra medborgare lever i, men vi andra inte vill se. Detta görs samtidigt som vi biter oss allt hårdare om våra egna privilegier.
Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga värld av en föreställning som handlar om att vissa av oss ska ha makt och möjlighet att välja huruvida en människa ska få leva eller inte. Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de själva är en del av. Det som de visserligen tack vare sin duglighet och sin förmåga eller genom sina kontakter eller sin härkomst fått på sin lott att förvalta men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan.
Ägandet har fått ett överdrivet och omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det är och betyder att vara medmänniska.
Roffe Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Hej!
ReplyDeleteVad intressant att höra hur du haft det på ditt uppdrag.
Måste dock säga att ovanstående inlägg innehåller många ologiska och motsägelsefulla kommentarer och jag undrar om han egentligen läste vad du skrev.
T.ex att "Syftet med deras verksamheten är att genom stöd och vägledning hjälpa varje individ att bygga upp det externa nätverk han eller hon behöver för att kunna förändra sin livssituation."
Hur kan man få det till att "utsatta människor görs livstidsberoende av fattigvård"?
Visst kan jag förstå att alla system inte fungerar och visst är det så att alla pengar som skänks inte går fram. Tyvärr är det ju något som fler än de hemlösa fått känna av.
Man skulle dock kunna tro att ta del av ett sådant här uppdrag, i alla fall skulle vara ett steg i rätt riktning till att bli mer insatt och få mer förståelse för hur hemlösa lever. Roffe Nilsson verkar uppenbarligen inte se det på det sättet utan ser det hela som ett sätt för Stadsmissionen att marknadsföra sig.
Självklart är det ju upp till var och en att ha sin egen åsikt. Det som är under all kritik är att han framför en mängd klagomål utan att ge ett enda förslag till hur detta arbete egentligen borde skötas. Exakt HUR tror han då att hans negativa inlägg ska kunna leda till någon förbättring???
Som sagt, jag tyckte i alla fall det var intressant att få höra om din dag.
Kram Pernilla